Att vänta på svar är jobbigt. Att inte kunna vara helt säker, men samtidigt ha förhoppningar är jobbigt. Men jag försöker så gott jag kan att le och inte visa hur jag egentligen känner. Jag tror jag är en sån person. Utåt är jag alltid glad, skrattar när andra skrattar, fast jag helst av allt vill gå hem och gråta. I alla fall som jag mår just nu. Det är ingenting som går rätt och jag kan inte förklara för någon för ingen skulle förstå mig. Nu fick jag ur mig lite i alla fall. Nu ska jag se på lite tv och "låtsasle" igen, det är jag bra på.


Kan ju också berätta att jag gjorde ett etikprov idag och det gick bra. Sen framförde jag mitt tal. I slutet blev det så känsligt så jag började gråta. Samtidigt vet jag inte om det bara berodde på vad som stod i talet, andra känslor spelade säkert en stor roll.


Och tydligen heter jag TecnoGirl enligt nå knäppa grabbar i NV1, haha!

Byebye so long!